Menu
Menu
Näsan är en otroligt komplex del av vår kropp, och förståelsen av dess struktur och funktion är viktig för att upprätthålla god hälsa. Låt oss dyka in i de olika aspekterna av näsan – från dess anatomi till dess roll i vår dagliga andning och sensorik.
Näsan består av två huvudsakliga delar: den yttre näsan och näshålan. Den yttre delen inkluderar näsborrarna, som inte bara reglerar luftflödet utan också utgör en viktig del av ansiktets utseende. Inuti näsan hittar vi näshålan, som är delad i två hålrum av nässkiljeväggen.
Den främre delen av näshålan, kallad vestibulen, är utrustad med hår som fångar upp större partiklar i luften.
På näshålans sidoväggar hittar vi nästurbinater, som bidrar till en större yta i näsan för att filtrera luften. Tre på varje sida, övre, mitten och nedre. Den sista är den största och viktigaste.
På taket av näshålan finner vi silbenplattan, där luktsansceller för luktsinnet är belägna. Dessa spelar en viktig roll i vår förmåga att uppfatta lukter.
Det beskrivs en yttre och en inre näsklaff i näsan, men det finns inga egentliga klaffar. Det är snarare trånga partier i näsan, där den yttre klaffen anses vara näsborröppningarna, och den inre är omkring den främre delen av den nedre näsmusslan, som är det trångaste området i näshålan.
Det finns flera bihålor i ansiktsskelettet runt näsan, till exempel käkbihålorna och pannan bihålorna. Dessa är täckta av slemhinnor och tömmer sitt innehåll ut i näsan via näsmusslorna. Tårkanalerna har en öppning vid nedre näsmusslan, men har en slags klaff som förhindrar att luft blåses tillbaka in i kanalen.
Utrymmet där näsan öppnar upp bakom i svalget kallas nässvalget. I detta område öppnar mellanörongången sig. Vid svullnad i slemhinnan här, till exempel vid förkylning, blir kanalen täppt, vilket påverkar hörseln. Mellanöroninflammation kan vara en komplikation till förkylning.
En liknande slemhinna med flimmerhår finns även i bihålorna.
Luktsanscellerna förnyas över 2 månader. Vi tappar luktsansceller med åldern.
Andning och klimatisering av luften: Små barn andas mest genom näsan, medan vi med åldern tenderar att andas mer genom munnen. Utan fysisk aktivitet andas en vuxen person 12–20 gånger per minut och omkring 20 000 gånger per dag (det blir jobbigt med täppt näsa och man slutar upp med att andas genom munnen). Vanlig andningsvolym i vila är 500 ml (1/2 liter). Detta innebär att vi andas in (utan aktivitet) cirka 9 000–15 000 liter luft per dygn. Vid långvarig stress kan andningen vara snabbare och mer ytlig hela tiden.
Helst bör luften gå genom näsan, och då måste den vara öppen. Om vi andas genom näsan kommer den att utgöra cirka 50–60 % av motståndet mot andningen, medan om vi andas genom munnen kommer den att utgöra cirka 20 % av luftmotståndet i luftvägarna. Därför är det lättare att andas genom munnen, men munandning har inte de samma fördelaktiga effekterna som näsandning. Vid inandning genom näsan har luften en hastighet på 3 meter per sekund (det kallas svag vind), och luftströmmen är så kallad linjär (strömlinjeformad), medan i näsans trängsta parti (inre näsklaff) blir hastigheten 15 meter per sekund (det är styv kuling), och detta gör att luftströmmen blir turbulent. Vid svullnad och täppning i detta trånga område kan det snabbt bli storm. Vid kraftig sniffning kan det ofta suga i näsan som vid en storm. Detta är fördelaktigt för att luften ska få rätt temperatur och fuktighet genom näsan. Vid passagen vidare till nässvalget har luften en temperatur på normalt cirka 32 ºC och en luftfuktighet på 95 %. Detta uppnås inte vid munandning.
Näsandning rekommenderas i många sammanhang, men vi har ofta vant oss vid att andas genom munnen, särskilt vid ökad aktivitet, och det sker ofta automatiskt under natten med efterföljande ljud som snarkning. Inandning genom näsan är viktig vid avslappningstekniker, som vid yoga och meditation, för att åstadkomma djupa andetag (andas med magen och inte bara högst upp i bröstet). Det ökar aktiviteten i det så kallade autonoma parasympatiska nervsystemet, som reglerar kroppens funktioner och lugnar kroppen (hjärtaktiviteten minskar, blodtrycket sänks, etc.) och minskar stresskänslor. Bra sångteknik kräver näsandning. Det är alltså viktigt att hålla näsan öppen. Det finns tekniker som innebär att tejpa munnen under sömn och aktivitet för att vänja sig vid näsandning.
Näsans slemhinnecykel: Det sker periodiska förändringar i nässlemhinnan som växlar mellan de två sidorna av näsan. Detta sker med en rytm på 3–5 timmar. Det tros att den sida som har mest motstånd (med naturlig svullnad i slemhinnan) bidrar mest till att öka luftens fuktighet och temperatur när den passerar genom näsan, medan den andra sidan, som är mer öppen, hjälper till att upprätthålla luftflödet vidare till nässvalget och de nedre luftvägarna. Normalt märker man inte av denna cykel, men vid sjukdom och överanvändning av avsvällande näsdroppar kan detta bli märkbart. Det är det autonoma nervsystemet (nervsystemet som styr kroppens automatiska funktioner som hjärtaktivitet, andning m.m.) som reglerar detta. Det är uppdelat i två system som ofta har motsatt effekt, bland annat i näsan, där det alfa-adrenerga sympatiska systemet bidrar till att kärlen i näsan dras ihop (motverkar svullnad i näsan), och det kolinerga parasympatiska systemet som bidrar till vidgade blodkärl och därmed viss svullnad i nässlemhinnan samt ökad slemproduktion. Avsvällande nässprayer påverkar kärlsystemet och nässlemhinnan på samma sätt som det sympatiska nervsystemet, men som de flesta kanske har märkt, varar inte effekten av att hindra svullna slemhinnor.
Andning genom näsan är viktig för att rena luften från partiklar samt för att fukta och ge rätt temperatur på luften innan den når lungorna. Därför är det avgörande att hålla näsan öppen.
Luktsinnet är lokaliserat i taket på näsan och har cirka 20 miljoner sensoriska celler. Luktsinnet utvecklas vid födseln, och både fettlösliga och vattenlösliga lukter kan kännas. Det är kemiska föreningar som inhaleras. Sniffning förstärker luftflödet genom näsan och ökar därmed luktsinnet. Vissa områden av luktsinnet kan vara specialiserade på specifika lukter. Tillvänjning till en lukt sker genom att koncentrationen naturligt späs ut, men mellan sensoriska cellerna i luktsinnet finns körtlar som utsöndrar proteiner som kan binda luktämnena. Detta gör att vi kan vänja oss vid en lukt som annars skulle vara kvar.
Luktämnen tas in genom näsan via näsborrarna (orthonasal luktsans), men luktämnen tas även in bakifrån genom nässvalget från munhålan (retronasal luktsans). Detta är det som bidrar till smaken av maten (smaksupplevelsen). Vid förlust av luktsinnet, exempelvis vid förkylning, klagar de flesta på förlust av både lukt och smak. Smaksinnet, liksom luktsinnet, stimuleras av kemiska ämnen, och de två systemen arbetar tillsammans. Förlust av luktsinne kallas hyposmi (delvis förlust) och anosmi (total förlust), och har vanligtvis två orsaker:
Skada på luktsinnet och nervcellerna kan orsakas av virusinfektioner (t.ex. COVID-19) eller trauma, som vid ett benbrott.
Detta kan leda till delvis eller fullständig nästäppa, vilket hindrar att luktämnen når luktorganet och därmed försämrar eller förlorar luktsinnet.
Nervändarna från luktsinnescellerna passerar genom silbensplattan och når undersidan av hjärnan, där de kopplas samman med nervceller som bildar luktnerven (den första hjärnnerven). Denna nerv har förbindelser med andra delar av hjärnan, inklusive det som kallas känslocentret (det limbiska systemet), där bland annat amygdala och hypothalamus är inblandade. Det är medfött att reagera på starka lukter (särskilt bittra och sura lukter), eftersom dessa kan signalera fara, vilket gör att vi kan agera snabbt för att komma bort från en potentiell risk eller spotta ut något vi har stoppat i munnen, innan medvetandet ens kopplas in. Detta visar att fungerande luktsinne kan vara avgörande för att undvika faror.
Ordet ”flavour” på engelska översätts ofta med smak eller arom, men det fångar inte riktigt hela upplevelsen. Smaksensationen är kanske mer korrekt, eftersom den omfattar lukt och utseende på det vi äter, tillsammans med hur maten känns i munnen och ljudet vi hör när vi tuggar (t.ex. ljudet av ett krispigt chips – det ska knastra). Luktsinnet är dock avgörande för att vi verkligen ska kunna njuta av maten. Detta kräver att näsan har en god luftpassage.
Näshåren runt näsborrarna och vestibulen (näsöppningen) stoppar större partiklar i luften. En slemhinna i näshålan och bihålorna, som består av slem som bildas, samt flimmerhår fångar upp mindre partiklar och transporterar dem gradvis bakåt mot svalget.
Immunsystemet består av immunglobuliner och andra kemiska ämnen som aktiveras när nässlemhinnan angrips, samt olika typer av celler som är en del av immunförsvaret. Dessa celler mobiliseras när kemiska ämnen irriterar eller försöker skada slemhinnan, till exempel virus och bakterier, eller ämnen (proteiner) som utlöser allergiska reaktioner. Nysreflexen uppstår när något irriterar nässlemhinnan. Reflexen triggas av en rad kemiska och fysiska faktorer.
Näshålan, och möjligen även bihålorna, bidrar till klangen av de ljud vi skapar (resonans). Ljuden som bildas med hjälp av näsan kallas nasala. Dessa ljud skapas när luften passerar genom näsan. Vissa ljud, som vokalerna M och N, skapas endast genom luftpassage genom näsan, men eftersom de ofta kopplas med andra bokstäver i ord kan det kännas som att de bildas i munhålan. Vid nästäppa märker vi snabbt att rösten förändras. Bihålor är hålrum som är belägna i ansiktsskelettet runt näsan. Det finns egentligen ingen entydig förklaring till deras funktion. De kan eventuellt bidra till resonans i talet, kanske minska vikten på skelettet och/eller skydda mot skador på skelettet.
Allergiska reaktioner och infektioner, särskilt virusinfektioner, leder till reaktioner från nässlemhinnan med svullnad och rinnande näsa. Cigarettrök orsakar svullnad i nässlemhinnan och hämmar dessutom flimmerhårens förmåga att transportera bort slemmet. Detta är en del av förklaringen till att rökare ofta får bihåleinflammation vid förkylning (utflödet av slem från bihålorna hämmas). Andra mediciner som kan ge rinnig näsa och svullna slemhinnor är östrogener, progesteron, vissa blodtrycksmediciner och medel mot erektionsproblem. Olika kemiska ämnen och luftföroreningar kan irritera nässlemhinnan, vilket leder till svullnad. Det är inte ovanligt att starka parfymer och aromatiska oljor (som används vid massage) orsakar sådana reaktioner hos vissa. Intag av starka kryddor kan även hos vissa personer leda till reaktioner i näsan med täppthet och rinnande näsa.
Icke-allergisk
Infektion med virus, bakterier och svamp (sällsynt)
Icke-infektiös
Allergiliknande reaktioner som inte är allergi. Reaktioner på olika kemiska ämnen som luftföroreningar, parfymer, kryddor m.m.
Vasomotorisk rinit
Undvikande av utlösande allergen: Detta är vanligtvis svårt, men det är viktigt att minimera exponeringen för allergenet.
Läkemedelsbehandling:
Orala 2:a generationens icke-sederande antihistaminer: Dessa verkar snabbt och effektivt mot rhinorré (rinnande näsa) och nysningar, men har mindre effekt på nästäppa.
Lokala steroider (nässpray). Biverkningar kan ibland inkludera sårbildning och mindre blödningar. Dessa kan lätt undvikas med saltvattenssköljningar.
Lokala antihistaminsprayer tar inte bort nästäppa.
Kombinerade steroid/antihistaminsprayer – Detta är den vanligaste medicinska metoden för symtombehandling.
Leukotrienreceptorantagonister: Kan användas hos patienter med astma.
Desensibiliseringsimmunterapi: Immunterapi (injektioner eller sublingualt) för att minska eller eliminera allergiska reaktioner på specifika allergener, såsom pollen eller kvalster.
Begreppet icke-allergisk rinit kan omfatta många typer av rinit, t.ex. infektiös, hormonell, yrkesbetingad, gustatorisk (relaterad till matintag). Rhinopati vid graviditet kan vara allergisk, icke-allergisk eller blandad.
Vanligast är vasomotorisk rinit:
Klåda och nysningar är mindre vanliga vid icke-allergisk rinit än vid allergisk rinit, men nästäppa och både främre och bakre rhinorré (rinnande näsa) är vanligtvis framträdande.
En tät och rinnig näsa är ett vanligt symptom vid förkylning. Att ha en täppt näsa är främst obehagligt, men det gör också att man blir mer utsatt för öron- eller bihåleinflammation. Därför är det viktigt att hålla luftvägarna öppna när man är förkyld.
Varför blir du täppt i näsan? Slemhinnan i näsan producerar vätska som bland annat renar och fuktar luften du andas in. Förkylning orsakas av ett virusangrepp på denna slemhinna. En inflammation uppstår, vilket är kroppens sätt att oskadliggöra viruset. Slemhinnan sväller upp och vätskan i näsan blir tjock och seg. Därför blir det också svårare att andas.
Öppna upp täppt näsa: Slemhinneavsvällande nässpray med läkemedel verkar på blodkärlen i nässlemhinnan så att de drar ihop sig, vilket gör det lättare att andas. Effekten varar i 6–12 timmar. Du ska inte använda denna typ av nässpray i mer än 7–10 dagar i sträck. Anledningen är att sprayen över tid får nässlemhinnan att svullna upp och bli tjockare. Med andra ord: Du blir täppt i näsan av nässprayen (och inte av förkylning) om du använder den för länge. Det ska gå minst 2 veckor mellan varje behandlingsperiod med slemhinneavsvällande nässpray.
© Näshälsa – All rights reserved | Nettsiden er levert av Cateno AS